back to reality Annie

Igår var jag i chock. Jag har såå underskattat restaurang branchen och sett det som ett visserligen tungt men ändå ganska normalt jobb. Okey, kanske inte normalt då, men ni förstår.
Jag har aldrig serverat, stått i en bar eller gjort någonting sånt.. (förutom Berns-incidenten när jag söp mig full och fick sparken) och när jag och Fannie jobbade som värdinnor på Ambassadeur. Men inget annat lixom. Det säger ju sig självt, jag är den som beställer i baren, grisar ner borden och blir utslängd. Inte tvärtom. Kul att ens kille asgarvar när jag berättar om mitt nya jobb och langar en comment som "du kommer jobba där i två veckor, sen kommer du få kicken för att du är för full". Vilket stöd!!

Hursomhelst var jag i chock efter gårdagens introduktion. Det är väldigt sällan jag blir rädd, och kanske flera år sedan jag var rädd för en annan tjej (Bro-station 2003, Bålsta vs. Bro-bråket när läskiga Shasse nästan slog mig) - men igår var jag faktiskt livrädd. Jag har kommit på mig själv att vara ganska självsäker, orädd och positiv för allt nytt men det var som att allt rasade då bar-Olga, en ung, kaxig polack brud steg in i rummet och började bossa med oss. Hon var grym, hon var engergisk, hon var skön, hon var liten, hon var ettrig, hon hade världens muskler och jag hoppas fan att hon inte kan svenska och läser min blogg nu.

Olga var expert, visade oss ALLT, berättade ALLT om baren, jobbet och skrämde skiten ur mig. Antingen var det kylan, eller så var jag livrädd för jag skakade ett tag. När det kom till att göra drinkar fick jag hjärnsläpp. Hon hade precis visat oss exakt hur man gör Mojito, Cosmopolitan, Rasberry Collins och min favorit (såklart) Long Island Ice Tea men när jag själv skulle försöka vare som allt var glömt.
Hon dissade mig öppet och jag kommer aldrig glömma hur hon låg där på bardisken men sina iskalla ögon och kommenterade mitt val av fel is-sort. Hjäääääääälp.
Tack och lov fick vi smaka på drinkarna, tänk vad lite alkohol gör med nerverna för efter det kunde jag slappna av. Men nej då fick vi gå ner och hjälpa till med serveringen.

Ett gäng gamla britter skulle dricka te och kaffe, ungdomar beställde konstiga ölsorter, alkohol-sugna blickar som försökte få kontakt. Vi var 5 stycken som blivit "utvalda" alla med erfarenhet föruom jag och full rulle var det med diskplock, städning och den hemska baristamaskinen jag har nada koll på. Jag blev helt handlingsförlamad och ville börja gråta. - Ska jag plocka upp efter dom?

Kände mig som "lilla fina phonehouse-Anna som facebookat sig igenom 2 år i lugna butiker med H&M-shopping på schemat". Shit! Rakt in i verkligenheten. Ett annat land, ett annat språk en lön som är dubbelt så liten som den där hemma och lååååånga låånga arbetspass, i en miljö jag känner till mkt väl men mest som gäst.

Asså något säger mig att det inte kommer funka.

Varför ge mig in det? Varför? Jo jag behöver ett jobb. Jag ger inte upp..
Dom kanske tycker att jag sög så hårt att dom inte ringer tillbaka. Kanske, kanske inte..
Kanske ska jag ta det om de ringer, göra mitt bästa och fortsätta söka söka söka annat..
Jag fick mig en liten käftsmäll där, var omskakad igår när jag kom hem.

Lösningen hette rödvin, fest och B-more klubb.