




Då är ju frågan. Är jag okej? Annie are you okey - what what? Jorå. Jag är heeelt ok. Min förra blogg var väldig djup nu när jag tänker efter, eller så var det bara så att jag hade tid att skriva, där på phonehouse - när det var dött i butiken och vi drack nybryggd sojalatte, bloggsurfade och gick en sväng till H&m innan stängning för att shoppa lite trosor kanske? Nej nu är det full rulle. Nice. Dock pallar jag inte skriva om jobbet. Skäms att jag faktiskt lagt upp en bild på eländet. Hoho.
Jag mår iallafall bra. Ganska i alla fall. Känner mig stressad. Men vafan, det är ju ett vanligt 9-timmars heltidsjobb. Så varför klaga.
Så hur är London? London är dyrt, smutsigt, hetsigt, och alldeles underbart. Precis så är det. Det som stör mig mest nu är min hjärna. Den spökar. Hela tiden. Upp och ner. Ena stunden får jag panik. Saknar för mycket. Allt är meningslöst och varför gör vi så här mot varann?
Sen glömmer jag bort det och är lycklig. Lycklig över att mina arbetskompisar är så jävla sköna, över att folket på tuben är så jävla glada, att klubbutbudet är helt sjukt mkt bättre än Sthlm, att allt är så livligt och vackert. Att jag bor med världens bästa och aldrig känner mig ensam. Att jag har mitt rum. Vänner som saknar mig, en pojkvän som jag vet älskar mig överallt annat. Familj.. Framtid. Osv. Ni vet positiva affirmationer. Mesta delen av tiden är jag som en sprudlande energiboll. Men svackorna är ganska jobbiga.
Framtiden. Japp. Där var ordet. Vad händer sen? Hur gör vi, hur gör jag? Vad vill jag plugga? Bo kvar, flytta? Har massvis med tid. Jag chillar i nuet. Just nu är det vecka för vecka. Men verkligheten kommer hinna ikapp mig. Som den alltid gjort förut.
Tills dess njuter jag av varje ögonblick. Trots att man inte hinner med ett jävla skit när man jobbar såna här fucked-up tider.
DEEEEEP SHIT PEOPLE.
TOLD YA!
nightie
1 comment:
Puss basta van!
Post a Comment