I know

Det här är Colombo. Han bor här i Whitechapel. På gatan. Tror jag. Vet inte riktig, för någonstans hoppas jag att han sover på något härbärge i närheten och enbart spenderar dagarna med att hänga runt här i området med sin lilla vagn. Fast så är det säkert inte. Tyvärr.
Jag ser honom varje dag och jag hälsar alltid för att kolla läget. Han är glad för det mesta men jag förstår inte riktigt vad han säger. Sen gillar han att bli fotad. Han ber mig vänta tills han får in rätt pose lixom. Av någon konstig anledning går han runt med en liten plastmugg fylld me konstiga grönsaker, hajar ingenting. Alltid neon-kläderna.
Som en byggjobbare. Går inte att missa.

Jag frågade honom hur gammal han var. "We don't know" svarade han med en lurig blick. Jag fattade inte först. Han upprepade. "WE don't know". Han i plural. Typ som den läskiga grejen i sagan om ringen.

Varje gång jag ser honom, eller någon av alla de bilder jag tagit på honom när han gladeligen posar loss tänker jag på hur lyckligt lottad man är. Att man ska uppskatta allt man faktiskt har i jämförelse till många andra. Ett jobb, ett hem, mat osv osv. "Möta en hemlös-fenomenet" - betrakta. tycka synd om, undra. Japp, klyshigt, men ändå.
För vi vet ju. "We know". We know everything. Vi vet för mycket. Om livet. Om framtiden.
Vi vet någonstans att det löser sig.

Men ändå så vet vi ju faktiskt ingenting.
Vafan..