Sad Saturday

Det känns plötsligt så tomt. Så meningslöst och tomt.
I ena stunden hör jag röster, skratt och musik för att sedan möta tystnaden och tomma sängar.
Nej, jag skall inte försöka mig på ännu ett djupt inlägg, det är bara det att det känns så sorgligt.
Vi kommer aldrig mer bo här. Vi lixom. Whitechapel crew. Ja, trots allt kaos, städproblem, vattenläckor, svampar, äckliga heltäckningsmattor och sena nätter så vill något i mig stanna.
Det har gått för fort.

Samtidigt vill en del av mig dricka kranvatten, andas frisk norsk luft, använda en diskmaskin igen och att låta fötterna känna värmegolv i badrummet. Hänga med de två vikigaste människorna i mitt liv, äta normal mat, chilla, och ja framförallt våga uppleva någonting annat.
För även om mycket här är positivt så kommer jag inte direkt sakna kaos-svett-bussen och de konstiga jobbtiderna för att nämna något. Och pisslönen, och alla jobbiga män som alltid alltid säger "Hello, ouh sexiiiii" på gatorna.

Jag är glad iaf. Trots en sorglig morgon på Victoria station i mjukiskläder och en croissant som sista tröstfrukost i min ensamhet.
Glad och 5 kg tyngre efter den här lilla lugna veckan. Har fått en ny dator finally <3 och imorn kommer ändå Fanny. Vad vi nu ska hitta på söndag, mån, tis, ons - inte direkt de allra bästa partydagarna, inte ens här.
Något säger mig att det löser sig.
Sainsburys rom, mynta, jordgubbar, lime, is och brunt socker.
Och kanske en flaska fin-vin för det sista av mina stackars lön.

Sen är det dags att ta tag i sitt liv då. Som vanligt.
Sen är det kanske dags att styra upp sig. Igen.

Eller? Idag blir det iaf. packa, gymma, städa, festa och gråta en skvätt.
Jag saknar er!