Vad är lycka?

En gång var jag djup. Tänkte, analyserade, filosoferade, brydde mig, engagerade mig.

Ofta på ett positivt sätt men det fanns en period då jag förstörde mig själv och min hjärna med mitt ständiga tänkande.

Det som på djupet plågade mig så oerhört men som på ytan nästan aldrig märktes.

Typ emo-fjortis goes depressed och skriver dikter fast utan skärsåren.

Jag minns perioder då jag varit på botten. Helt tom. Allting svart, hopplöst och dött.

Tänker aldrig på det längre. Jag vet inte om jag kommit över det helt eller om jag förträngt det med en ny glad fasad. Däremot minns jag. Ibland i allafall.

Och för att undvika att minnas har jag senaste åren fyllt på med en massa yta.

Yta yta yta i alla fomer.

Undvika djupa disskussioner, kunskap, tankar, ja tillochmed känslor.

För jag vet hur mycket känslor har dödat mig förut.

Så istället för att känna efter har jag lärt mig bara köra på. Skita i allt och se allting positivt. Det har funkat bra.

Jag mår bra lixom.

Men samtidigt vet jag vad som saknas, och jag är också medveten om varför jag gör som jag gör. Eller inte gör. Varför jag låter saker och ting stoppa mig hela tiden.

Det är som att jag hela tiden väntar på något. Men jag vet lixom inte riktigt själv vad.

Jag vet bara att det kommer, men inte nu.

Det saknas något i Oslo, det visste jag innan jag ens flyttade hit.

Oslo är inte för mig. Inte för alltid. Men just precis nu är det det.

Vissa dagar går jag runt helt tom, helt fylld av saknad av något jag inte vet vad det är.

Får flashbacks av platser, människor, händelser som jag saknar.

Mitt gamla jag har lämnat djupa sår kanske man skulle kunna formulera det lite fint sådär.

Sår som jag än idag bearbetar genom att leva en vardag jag verkligen behöver just nu.

Har varit med om för mycket skit, för mycket för att jag ens orkar tänka tillbaka på det.

Glömt bort det. Ingen big deal lixom.

"men vadå Anna vad har hänt dig som är så hemskt?" Ja, eller hur. Inget speciellt egentligen.

Bara en rad olika händelser genom åren som gjort en hel del skada.

Vet jag hur jag påverkats av det och varför jag är som jag är idag.

I slutändan kanske på ett positivt sätt, får vi hoppas.

Varje dag är lite som en kamp känns d som ibland.

För att inte bli som förut, känna som förut, må som förut.

För att inte göra som förut eller bli behandlad som då.

Jag behöver lugn, rutiner och vardag. Det funkar inte annars. Det vet jag ju så bra lixom.

Kan inte jämföra mig med någon annan än mig själv.

Vet ju vad jag vill, men inte riktigt hur jag ska nå dit än.

Jag saknar er. Men jag behöver det här just nu.

så länge man mår bra, eller hur?