annie are you okey?

Ja, okey. Jag kanske är rätt negativ när det gäller Oslo, och grejen med Norge i största allmänhet, jag erkänner Fanny.

Men jag tycker faktiskt att jag slutat gnälla om det öppet, det är mest om någon tar upp ämnet som jag bara vill inflika det.

Så är det lixom och det är inte alls så extremt.

Finns alltid två sidor av det, jag är också väldigt positiv och försöker vara positiv för nu är jag trots allt här och ska stanna ett tag. Däremot kan man inte tvinga sig själv att gilla allt och alla om man nu faktiskt inte gör det. Då låter jag det hellre bara istället för att ens försöka ge det en chans om jag redan faktiskt vet det eller har gjort det. Slöseri med tid. Och det är inte staden i sig jag menar nu för den ger jag en chans varenda dag. Det kommer ordna sig men jag kommer också göra det på mitt sätt.

Som jag sa igår kväll över en öl på Parkteatret, vi har helt enkelt olika referensramar här i livet.

Tilda frågade mig varför allting alltid ska vara så extremt och perfekt, varför t.ex klubbarna alltid ska vara bäst och störst.

Varför? Jo för att det är roligast så helt enkelt. Och det är inte så här.

Men jag tar det. Jag tar det jävligt bra. Har bara insett fakta lixom.

Jag jobbar, jag chillar, jag går ut ibland och jag gör min grej just nu på mitt sätt.

Det är inte så att jag tror att jag på något sätt är bättre än någon annan; t.ex er brudar jag bor med. För det är jag verkligen inte. Grejen är bara den att ja, jag är annorlunda och nej vi kanske egentligen inte har så mycket gemensamt på det sättet.

Vi gillar olika saker.

Men jag försöker ändå även fast det kanske helt ärligt inte är prio ett.

Det är lixom inte det som är probemet just nu...

Jag är ingen negativ bitterfitta, jag är inte ens deprimerad.

Det är bara så att man har ups and downs i livet som påverkar än.

Oslo är en jävligt bra stad att , som ni också säger, ha en vardag i.

Allt är lättare; avstånden är nära, jobbveckan är kortare, lönen högre.

Det är rent, man bor med vänner, nära till allt och folk är ändå jävligt öppna ( iaf. partysvenskarna).

Det finns säkert helt fantastiska klubbar som jag inte pallat gå på för jag istället suttit på facebook hela natten med ett glas rödvin.

Men det är precis det som det handlar om.

Jag saknar en del människor allt för mycket här borta. Tyvärr.

Samtidigt är jag väldigt mån om att dra så fort något känns dåligt.

Men det känns inte så dåligt, det känns helt ok. Annars hade jag väl inte stannat?

Ganska bra exempel på att jag faktiskt inte behöver ha allting 100% hela tiden?

Så länge jag är mig själv och faktiskt är ärligt, mot just mig själv så är jag nöjd.

Det blev ett långt och personligt inlägg.

Men men. Det behövdes. Haha.