en lite väl lång cykelhistoria

Alltså jag måste berätta om min nya cykel.

Eller nya och nya. Jag fick den för några månader sedan men den har stått i förrådet där vi bodde förut ända sen dess, har inte riktigt haft någon använding för den nu i vinter typ.

Har tänkt tanken flera gånger, att jag borde verkligen hämta den. Men aldrig riktig orkat.

Så idag efter jobbet på väg till tuben såg jag våran gamla port. Tanken slog mig. Cykeljäveln, det finns inga ursäkter längre.

Skulle försöka vara lite duktig. Styra upp det här nu. Ta med den hem. Kanske börja cykla till jobbet istället? Lite hurtigt sådär.

Hade glömt bort hur den egentligen såg ut. Självklart en killcykel, med korg! Ingen luft i däcken.

Åhhh, vad hade jag förväntat mig?

Men men, jag ger inte upp. Promenad till närmsta Statoil, nähä i Norge kan man inte fylla på med luft på bensinmackar så fick gå över gatan med cykeln till en sportbutik. Nähä där kostar en pump 200 NOK, men det nonchalanta butiksbiträdet påstår att jag visst kan fylla på med luft på macken. Jaha, tack hej. Köper ett cykellås och energitabletter istället, lite kanske för att inte verka snål. Haha.

Tillbaka till statoil för ännu ett försök. Trampar i massa lera. Blir nästan påkörd av en bil. Biter ihop.

Luftpumpen funkar självklart inte. Funkar inte. Inte alls. Kämpar och kämpar.

Fan dig dumma butiksbiträde! Sluta ljuga!

Börjar nästan gråta. Jävla cykeljävel jag vill hem jag orkar inte. Dålig idé.

Tar mig samman och går ännu en gång över bilvägen till sportbutiken. Trampar i ännu mer lera och bilarna tutar. Varför kunde jag inte bara tagit tuben hem istället för det projektet? Det är mörkt och kallt ute.

Tar med mig cykelhelvetet in den här gången och ser en krullig liten norsk pojke som ler mot mig och frågar vad han kan hjälpa mig med. Halleluja. Min cykel fungerar inte! säger jag uppgivet.

Krulltotten är en ängel, han fyller på med luft i däcken och fixar två pluppar, gratis.

Jag blir så lycklig.

Däremot är han lite orolig för däcken är lite väl slitna. Neeeeejdå. Nu ska vi hem, jag och lilla skitcykeln. Tack så mycket hejdå!

Nu ska jag ääntligen få cykla hem. Inviga skiten. Lite pirrigt är det allt.

Men, hallå, finns det cykelvägar i den här staden? Tydligen inte så många.

Kör nästan på två kvinnor på trottoaren och inser snart att ringklockan inte funkar heller. Otippat.

Helt förvirrad växlar jag, trottoar, bilväg trottoar bilväg. Jag är inte ensam om det heller så kan inte riktig kolla på de andra cyklisterna var man egentligen ska cykla. Alla kör olika. Folk blir irriterade. Jag blir nästan påkörd. Igen.

Cykelhjälm nästa?

Nästa problem, hur fan ska jag hitta hem?

Hittar till slut massa konstiga vägar. Kaos. Två turistkillar på vägen hinner kommentera ; yeaaah love that bike girl.

Men åh, det är inget fel med den ju? Tack!

Tillslut kom jag dock hem. Tillslut.

Har kollat på googlemaps om en annan väg så vi får se om det blir fler cykeltrippar till och från jobbet. Kanske chillar på den fronten tills busskortet gått ut.

Det värsta är att det inte är första gången jag och en ful killcykel har gjort det här.

It's complicated.