Men ibland hatar jag mig själv, vääääldigt mycket. Speciellt min hjärna som ibland inte riktigt vill fungera som den ska och mina ständiga dramaqueen-fasoner. Allting ska överdrivas och överanalyseras och värsta tänkbara scenario ska iscensättas.
Det blir lite som att minsta lilla sak blir en stor sak. Eller så är det precis tvärtom.
Att jag bryr mig för lite egentligen.
Jag hatar att jag aldrig lyckas lära mig fullt ut av mina misstag.
Att mina små meningslösa problem är precis samma problem som för fem år sedan.
Kommer aldrig vidare lixom. Haha.
Kommer alltid lyckas tappa bort saker, fucka ur grejer, lyckas dricka för mycket, säga fel saker till fel människor eller göra bort mig på ett eller annat sätt. Småsaker hela tiden byggs det upp till ett stort berg som jag just nu bara väntar på att det ska rasa.
Blundar för det men känner det inom mig, inte för att vara poetisk eller nåt men så ere.
Förstår mig inte på mina ständiga moodswings. Ena stunden är jag världens gladaste med massor av energi och självförtroende för att sedan pang bom bli värsta deppiga emo-ungen som bara klagar hela tiden.
Den ständiga kampen om någon slags perfektion i vardagen som jag hela tiden lyckas rasera bara för att jag vet att det egentligen är omöjligt. Typ en blandning av för höga krav och för mycket rödvin. Det skär sig lite.
Och jag vet ju att det inte funkar egentligen.
Det funkar inte för någon. Skillnaden är att jag är en sjukt dålig förlorare.
Blir så upprörd när jag misslyckas med något. Jag vill ju så gärna ju. Försöka lixom.
Jag är så jävla störd ibland alltså.
Eller så längtar hem för mycket helt enkelt.
Kan vara det, för när jag läser igenom min text skrattar jag ju bara åt mig själv.
What's the problem Annie? Hela inlägget är en jävla moodswing i sig. Gäsp.
1 comment:
gud vad jag känner igen mig i det du skriver, verkligen! men du, man måste vara lite störd ibland för att vara soft. du är bra! kram.
Post a Comment