en het läkare med fantastisk sångröst i innerstan sökes

Hej, hur mår ni?

Jag mår bra. Faktiskt. Det är oftast chill egentligen bara det att jag är lite av en dramaqueen och tycker om att förstora upp saker ibland. Men i grund och botten är det typ lugnt. Man har sina små problem. Men allt löser sig. Det brukar det alltid. Vid det här laget har man lärt sig när det är falskt alarm som typ obligatorisk fylleångest eller om det faktiskt är något som är riktigt knas. Haha.

Däremot känner man vibben av att det faktiskt är många runt omkring som mår, ja sådär.
Kärleksbekymmer, framtidsångest, ensamhet, stress, press osv. som exempel då.

Förstnämnda kan ju komma i omgångar och klart det är ups and downs men min teori är att alltförmånga blir just stressade av pressen och får just framtidsångest. Hey, I'm not the first one to say. Öppna vilken tjejtidning som helst. Samhället har sina små oskrivna regler. Du ska vara fett vältränad och snygg, ha ett nice förhållande utan bråk med värsta znyggingen, egen lägenhet (OBS! ej i förorten brushan) med flashiga dyra möbler och ett ascoolt jobb. Gärna något skönt fritidsintresse och tusen kompisar som ringer varje dag. Lycka lixom! Fett cool och perfekt. Målet med livet.

Men alla vet vi ju att det där är bullshit. Visst, klart att det är hur bra som helst om man nu skulle råka scora fullt på alla områden, ha tydliga mål för framtiden och faktiskt lyckas med ovanstående och sen må bra. Men fatta vad ansträngande om man nu ska vara 100% på allt. Sen är det där relativt. Allt kan vara bra på sitt sätt. Sina egna referensramar. Vad är bra för just dig?

Själv är man lite av en tävlingsmänniska och mår bra av att åtminstone försöka göra så bra man kan för stunden, för att vara mig. Men jag glömmer aldrig bort det som begränsar mig just i nuet. Typ saker som pengar, utbildning, smarthet, det faktum att man inte är 175 cm lång och kan sjunga fett bra. Kanske inte blir någon läkare, modell eller Mariah Carey av mig men so what, det trodde jag inte heller. Det blir säkert något annat bra med tiden lixom. Haha. Allt handlar lixom om sin egen lycka och sina egna drömmar.

Vad vill du, vad kan du och vad gör dig lycklig, egentligen? Vet du inte just nu, så vet du sen!

Så därför, sluta jämföra er med andra. Det är typ det värsta man kan göra. Jag gjorde det jämt när jag var yngre och inte riktigt fattade varför mina Viktor Rydberg-chompisar kunde åka till Californinen och plugga journalistik bara sådär medans jag fick kränga mobiler för att ha råd med mina festivaler. Eller varför dom hade fler True Religion-jeans än mig, Daddys money baby. Tro mig, jag försökte verkligen. Tacka vet jag blockets piratkopior vi klickade hem från typ Kina. Men nu i efterhand, det där gjorde mig bara olycklig. Vem fan försökte jag vara lixom? Inte konstigt att jag hade världens tonårsdepression i gymnasiet. HiphopAnna goes Danderyyyyd? Fuck that.

Det hela slutar med att man jämför sig med alla samtidigt. Smarta läkaren, snygga modellen, coola sångerskan. Jag lovar att läkaren är sjukt ful och inte alls har tid till att sjunga och modellen skulle aldrig ha tid till att ens plugga till läkare om hon nu ens hade hjärnan till det. Sen finns det underbarn som kan allt och är fett bra på det, men skit i dom.

Livet är orättvist men så länge man 1. skiter i alla andra eller åtminstonde 2. GLÄDJS åt andras framgång så blir allt så mycket lättare. Hade mina föräldrar styrt jobb, lägenhet och utbildning utomlands hade jag inte bangat heller, så vadå. Kul för er, grattis. Jag menar det verkligen. Varför inte. Livet är redan tufft som det är och man tackar inte direkt nej till genvägarna. Sen får man faktiskt inse att saker som kändisars snygga kroppar beror på gener eller med största sannolikhet 1000 timmar i veckan på gymmet. Då får man bli lite avis, åtminstone för att dom pallar. Got to love drivna människor.

Avundsjuka är bland det värsta som finns. Men det är också mänskligt.

Missunnsamhet, jämförelser och ångest är dock bara jävligt onödigt. Vem vill/pallar bli läkare egentligen, dåligt exempel kanske, ja.

..och seriöst. Chilla. Varför ska man ha så jävla bråttom hela tiden?

Så länge du inte är typ värsta arbetslösa kokstorsken, lever på din flickvän/pojkvän/morsa och fuckar dina vänner så är det ingen fara. Så länge du inte är en sån som fuckar för andra överhuvudtaget. Så länge du mår bra av dig själv. Annars kanske det faktiskt är dags att styra upp sig. Sorry.