Asså egentligen har jag inget emot barn. Dom kan vara sjukt gulliga och söta, om dom inte skriker och har damp. Vilket typ alla ungar verkar ha nowadays eller så har jag missförstått hela grejen. Självklart har jag spenderat 6 timmar igen på ett SJ tåg med en vagn skrikande adhd-kidz som inte kunde sitta still. Och varför känner jag mig som en dålig människa för det? För att jag seriöst inte hade bangat på att skrika tillbaka för full hals å kasta av dom i Degerfors typ. Kan inte SJ ha sina speciella barn-vagnar där alla barnfamiljer kan sitta å skrika tillsammans, gegga med illaluktande mat och evakuera toaletterna bäst dom vill. Jag orkar inte en gång till. Det känns som att jag hatar barn. Känner mig elak och ondskefull som ger föräldrarna arga blickar när dom små liven ska komma fram och störa mig, pilla på min väska och sen skrika lite till för att jag inte pallar just nu. Gahhhhhh. Norwegian nästa? Bussen igen?
Väl framme i Oslo går min mobil självklart sönder. Självklart. Grejen man stoppar in simkortet i fastnar i mobilen och går sönder så nu kan jag inte använda den. Kul grej, ingen kontakt med omvärlden-crew. Självklart. Tack gud för att du straffar mig ännu mer.
Jag skyller ALLT på staden. Det är inte meningen helt enkelt. Välkommen hem Annie.
No comments:
Post a Comment